Movie Release - Behind A Radical Line

Movie Release - Behind A Radical Line

Vid starten på Freeride World Tour-stoppet i Fieberbrunn, Österrike, stod Kristofer Turdell som vanligt och tänkte: Vad gör jag här?

Svaret skulle, precis som vanligt, komma till honom under åket ner längs bergssidan. Med bara fem stopp under touren och ett åk för varje stopp måste tävlingsdeltagare som Kristofer vara i toppform under varje åk. ”För att få till en bra omgång under Freeride World Tour måste man vara ordentligt förberedd, och kunna åka sitt allra bästa varje gång”, påpekar han.


En del av förberedelserna inför den här typen av friåkning återfinns i åkarnas bakgrund, och de utmaningar de redan har ställts inför. I Kristofers fall får man gå hela vägen tillbaka till barndomen, som präglades av skidåkning i norra Skandinaviens krävande förhållanden. Han är uppväxt ovanför norra polcirkeln som är snötäckt åtta månader om året. Hela hans familj åkte skidor, så han hade egentligen inget val, men det blev definitivt något han älskade. ”Jag och mina vänner brukade träffas i den lokala skidbacken så fort liftarna öppnade, och så fort träningen var över körde vi friåkning istället”, minns han med värme.

Inga portar, inga begränsningar och inga instruktioner var något som verkligen lockade – liksom möjligheten att få ta egna beslut om vad man ska göra och vart man ska åka på berget. Det tog ett tag, men sakta började han inse att han ville försöka sig på Freeride World Tour. Efter kvalomgången var han övertygad. Att få följa med på touren var inte bara ett roligt och fantastiskt sätt att utmana sig själv på skidorna, det var även ett bra sätt att lära sig tävla – att läsa av berget, välja rätt linje och utveckla bra visualiseringsförmåga. ”Man får inte beträda ett tävlingsface innan tävlingen börjar”, berättar han. ”Så man får titta nerifrån och ta bilder, och sedan får man försöka föreställa sig hur det kommer att se ut uppifrån och under åket.”

Det är lättare sagt än gjort, men världens nu tredje bästa friskidåkare visade snabbt att han hade en fallenhet för det: tourens arrangörer brukar referera till honom som en stark, smidig skidåkare som får det att se enkelt ut. ”Det viktigaste för mig är följsamheten”, säger han. ”Jag letar efter den svåraste vägen ner där man ändå kan få till en mjuk åkning. Jag läser av facet för saker jag riskerar att köra på och försöker memorera det. Sedan försöker jag skapa en linje av detta, vilket ofta ger mig upp till två eller tre alternativ.”



Det är bra att ha valmöjligheter, och ju mer man vet om ett komplicerat tävlingsface, desto bättre, oavsett om det gäller snöförhållanden, klippstorlekar, landningsvinklar eller navigeringspunkter. Därför håller man ett öga på vad som händer i omgivningen under en tävling. Kristofer har ibland bytt linje efter att ha tittat på andra åkare. ”I Verbier såg jag till exempel snowboardåkare före mig som körde på stora stenar där jag hade planerat mitt sista hopp, och då bestämde jag mig för en alternativ väg”, minns han. ”Om man begår ett misstag eller tappar bort sig på vägen ner är det bra att känna till den omgivande terrängen.”

Vilket för oss tillbaka till startporten i Fieberbrunn. Nyckeln till det här åket var i den övre delen där Kristofer siktade in sig på en stor klippa. ”Jag kom in i den brantaste delen av facet och jag ville köra en liten klippa först för att samla in lite extrapoäng. Men efter landningen var jag tvungen att sakta ned lite innan jag gav mig på den större klippan nedanför. Jag visste också att landningen glidit undan lite, så snön där skulle inte vara särskilt mjuk.”

Det kanske inte var en mjuk landning, men han satte den perfekt ändå. Återigen visade han att han är en stark skidåkare som får det att se enkelt ut. Enkelt nog för att hamna på prispallen. .

Vad gör jag här? Vinner, såklart.